..som ett barn. När det gäller något viktigt, som hästarna, barnen....och ja, gubben också, då reagerar jag starkt (tydligen), går det bra är jag överlycklig och går det ont då ramlar jag ner i botten. Inte helt friskt kan tyckas men det är lite typiskt ADHD, fast kanske mest på yngre personer då äldre (som jag) borde ha lärt sig. Det har jag tydligen inte haha, jag bara reagerar jag. Tänka får man göra sen.... Nu har jag tänkt, och haft ett snack med Artur.

Började med Petter igår, dottern fotade (lite motvilligt då hon inte är ett dugg hästintresserad). Hon lyckades ta en bild precis när gubben satte igång med något oväsen, och då ser man så här glad ut....

Jag red med lite högre tempo och red lätt, vill ju att vi ska kunna jobba ordentligt i paddocken, och det går ju bättre och bättre men än är vi inte där.

Jag var i alla fall nöjd med passet. Sen var det Arturs tur, lite nervöst, då det absolut satt sig i huvudet, men som Veronica sa; På´t igen! Idag var han trött och passet blev kort, knepigt att få en lagom balans på inte för pigg, inte för trött. Efter det passet kändes det mycket bättre. På vägen tillbaka till stallet fick han beta lite, det får man om man är duktig....och oftast ändå.

  Tack för all pepp, och alla tips!