När vi flyttade hit spökade det rätt mycket, så mycket att vi tog hit ett medium. Hon fick bland annat kontakt med min farfar, som berättade att Petter hade ont i en tand. Ja, och då måste man ju åka och kolla upp det. Och det var ju tur att jag gjorde det. Vargtänderna togs ju ut innan jag började rida honom, men då upptäcktes inget konstigt. MEN han saknar en tand, vilket gör att motsvarande tand uppe inte har något att nötas mot. Det gör alltså att den tanden bara växer och växer och växer. När jag åkte in för att kontrollera detta var det på håret. Så nu måste jag åka in med honom två gånger om året för att slipa ner den där tanden.

I början var det väldigt jobbigt eftersom Petter ogillar sprutor och annat som gör ont, gick inte ens att vaccinera honom ordentligt.  Men igår.... Han gick till och med in i undersökningsspiltan och ställde upp sig själv, stod blickstilla när han fick sitt lugnande/smärtstillande, promenerade bort till behandlingsstället och placerade sig framför bommen, lade upp huvudet på den.. I övrigt har han en helt perfekt mun, inga andra problem, slemhinnorna är väldigt fina. Fick veta att veterinären brukar ha Petter som exempel när hon pratar om hästar som har haft jobbigt med veterinärbesöken, men som inte längre har det. När undersökningen är klar stapplar han ut med bestämda steg.

Min sällskapsdam var inte lika väluppfostrad..på vägen dit pratade hon (jobb) i telefonen och på vägen hem låg hon och sov :). Jag vill gärna ha med någon när jag ska köra Petter längre sträckor...tänk om det händer något och man måste lasta ur mitt på vägen.... (mardröm). Med bönan och Artur känns det tryggare, men med Petter vill jag ha hjälp om det skulle hända. Ja, ja, hade det hänt något så hade nog sällskapsdamen vaknat till, men hon fick fortsätta sova eftersom hon inte ens snarkade.