En natt vår första sommar här på gården, ringde mina grannar och berättade att mina hästar sprang som hysteriska på deras äng. Det är ju inte första gången man får ett sådant samtal, att det ska vara så kul att rymma, och man är ju rätt vimsig som nyvaken, men ut då i tofflor och pyjamas, ryckte åt mig ett hundkoppel på vägen ut. Sedan traskade jag bort till ängen som ligger ungefär en halv kilometer från vårt hus. Jag hörde hur roligt mina hästar hade det där dom sprang runt, fast lite stressade var dom ju också, för är dom helt lugn så stannar dom ju och äter. Sen vet man ju inte varför dom har rymt. Blev dom rädd för något? Eller råkade någon "trilla ur" hagen och dom andra var tvungen att följa efter? Nåja. Jag har aldrig tränat på inkallning men jag vet att Petter vet vad han heter och kommer om han har lust, men det är inget man kan räkna med. Gula tokfian tänkte jag inte ens försöka med så allt hopp stod till bönan, som lystrar till "Ezme", så det var det jag ropade. EZME så högt jag kunde, och alla hästar tvärstannade när dom hörde min röst. Ezme kom direkt galloperande mot mig, tvärnitade framför mina fötter och stod still så att jag kunde lägga hundkopplet runt halsen på henne. Sen gick vi hem i samlad flock, och jag kan lova att jag sträckte lite extra på mig, och att bönan fick massor av beröm.