....men Petter. Sist vi var på träning stod vi mest still, och igår kunde han inte stå still.

Varje dag tränar man på att läsa av sin häst, och man blir också bättre på det ju mer man tränar. Jag är inte särskilt påläst inom Parelli men jag har snappat att han delar upp hästar i introvert personlighet och extrovert personlighet, alltså utåtagerande eller inåtagerande, och att man bemöter introverta hästar på ett sätt och extroverta på ett annat, och det känns ju vettigt för man förhåller sig ju olika till människor också beroende på hur de beter sig. Du ska inte pressa en autistisk person för hårt, lika lite som du ska göra det med en introvert häst, eller peppa upp en ADHD-person som redan ligger högt i varv. För mig är Petter rätt lätt att läsa, han är väldigt tydlig och så har jag ju tränat mig på honom i tio år. Han växlar mellan introvert och extrovert (precis som mig; jag har ju ADHD och Aspberger) Han tycker, precis som jag, att det är jobbigt med förändringar och när saker inte är som det brukar. Oftast är han extrovert, men om det plöstsligt skäller en hund från "fel ställe" så blir han introvert, och det är då han stannar för att utvärdera. Det går inte att få honom att gå fram i den situationen, det är bara att vänta tills han blir klar, då kan han gå. Är det något som kan vara/är farligt och jag beslutar mig för att vi ska vända (te x om någon fäller träd längs vägen längre fram) då får han ju bekräftat av mig att det är något läskigt och då kan det gå undan. Egentligen är vi nog för lika varandra, men då får vi och andra sidan turas om att vara modiga.

Igår skulle vi ju på träning, och skulle få tillfälle att provrida i en akademisk sadel, detta hade jag förberett honom på. Tränsade på honom och gick in i ridhuset utan sadel, gick några varv i ridhuset precis som vanligt. Och så kom då sadeln (och instruktören) in i ridhuset, redan när sadeln lades på taggade Petter till, hade inte ens tid att stå still så vi kunde spänna sadelgjorden, för han kunde verklligen inte stå still. Så jag gick med honom runt i ridhuset och kände ganska omgående att det inte skulle gå att rida honom, som ett poppande popcorn, sprängfyllt och överlycklig. Fortsatte att gå med honom men det blev bara mer och mer, han hoppade omkring och pep av lycka.

Ibland känner jag mig som en fegis (törs du inte rida din egen häst?) men jag tänker mig att jag ska byta ut ordet feg mot försiktig. Jag rider honom fem dagar i veckan, men när han är så övertaggad att han knappt går att leda.... då känns det väldigt dumt att försöka sätta sig upp....jag känner min Petter.

När sadeln togs av, andades han ut och blev lite lugnare och vi kunde gå tillbaka till boxen. Vilken urladdning! Jag var helt slut efter det där, men när jag skulle hem var han helt sig själv igen och gick lugnt på transporten. Älskar min bärsärk och skulle aldrig byta ut honom mot någon eller något!

Något annat märkligt hände, Petter och en annan häst fattade tycke för varandra, de drogs mot varandra som magneter, de till och med slickade varandra genom boxgallret, som om de vore bröder....

Normal Petter

      och Petter som bärsärk