Man kan få känna sig deppig ibland, så länge det inte tar över, så länge man inte ger upp. Det ingår. Alla dagar är inte underbara och så får det vara. Tänk om allt gick precis som vi ville och om vi aldrig behövde kämpa för något. Jag tror på att kämpa, jag tror att det skapar karaktär. När det går "ont" kan man behöva en kort paus, kanske bara en dag, kanske mer. Under pausen kan man titta tillbaka i backspegeln. Vad har blivit bättre? Förmodligen mycket mer än du tror, och vad behöver man öva vidare på? Bryt ihop, kom igen! Det finns en teckning av en målbild på nätet, men den hittade jag inte så jag gjorde en egen (inte lika bra, men man fattar).

Det går ju aldrig bara spikrakt uppåt, det hör till med bakslag, upprepningar och nedåtgångar. Igår när jag var lite deppig gick jag tillbaka och tänkte.....hur såg det ut för ett år sedan?

Petter: Krullade ihop sig mest jämt och gick mycket på fart, sladdade i volter och tog inte förhållningar jättebra. Nu: Han har blivit stadigare i formen och krullar ihop nästan enbart i paddock/ridhus, när han inte hänger sig kan vi göra runda fina volter. Diagonalslutorna har blivit stadigare, och jag rider ofta med lösa tyglar och enbart säteshjälp. Igår gjorde vi diagonalslutor (som jag var jättenöjd med) i trav. Hurra för oss!

Artur: Jamen han var ju inte ens inriden för ett år sedan, så där måste jag klappa mig axeln, nu rider vi ut själva. Vi har varit på träning i AR och WE. Igår red jag bettlöst och han lyssnar jättebra på säteshjälpen.Återigen; Hurra för oss!

Bönan: Den riktiga utmaningen! Jag rider ju fortfarande inte (om jag inte har någon som leder, vilket jag inte haft sedan innan sommaren), men vi jobbar från marken och tränar på att gå hemifrån. Vår kontakt har blivit stadigt bättre, hon tar "jobb" med en bättre inställning och samarbetar med mig. Hurra hurra!