Året var 1981, och vi var mäkta glada över att Ånge hade disco, det var man inte bortskämd med (om man inte räknar med skoldiscon). Ånge ligger på andra sidan gränsen (Västernorrland) och endast en tågstation bort, så det var tåg vi åkte. Vi försökte planka genom att låsa in oss på toaletten, ibland gick det och ibland inte. Dom är inte helt lätta att lura, dom där tågkonduktörerna...

Dagen till ära hade jag färgat halva håret grönt, det såg ut som sjögräs, och jag var väldigt nöjd.

Discot var i ett Villa Villerkulla-hus på en höjd ungefär mitt i byn, det jag minns mest är att det var fullt av folk precis överallt, och en massa trappor.

När vi skulle hem var det ju tåg som gällde igen, och tågen går ju inte sådär superofta på landsbygden, så det blev några timmar på tågstationen. Jag var trött och somnade med huvudet i en tants knä, och nu tänker ni gullig tant a la farmor/mormor. Tänk igen! Medan jag låg där och sov i lugn och ro, halade hon fram en nagelsax ur handväskan (vem gör sånt) och klippte av mig allt det gröna håret. Brorsan och pojkvännen såg glatt på utan att ingripa, dom tyckte det var hysteriskt kul.

Jag åkte hela vägen hem utan att inse vad som hänt eller hur jag såg ut. Det blev jag inte varse förrän på morgonen när jag såg mig i spegeln. Allt hår på vänster sida huvudet var borta. Och inte var det någon snygg klippning heller, det var tuffsigt och hackigt. Är det någon som vet vem tanten var? Hör av er till mig så att jag kan skicka en räkning för sveda och värk till hennes ättlingar.....

Jag har inget emot vintern, om det är vinter, men när det är som igår, tö, regn som skapar isgata; då kan det gärna få vara för min del. Nu är jag less på vintern och ser väldigt mycket fram mot våren och en framtinad paddock. Ridningen igår ställde jag in av flera anledningar. Regn och halka var en av dom, migrän en annan. Väder och mående verkar gå hand i hand. Sen kom en skotersafari åkande förbi där jag brukar rida, precis den tiden jag brukar rida, det var säkert tio skotrar på rad. Sist jag mötte dom till häst gick det jättebra då dom stannade och stängde av sina maskiner tills jag hade passerat, men någon träning blir det ju inte då dom tar allt focus från det dom hörs tills dom är helt borta.

Idag har jag tänkt åka och titta på AR-träningen, få lite inspo, sen tänkte jag rida när jag kommer hem om det inte redan har blivit mörkt....

Kan rekomendera en film igen. The Arrival som finns på dreamfilm. Sciense fiction med alien-inslag.

Petter fortsätter att kännas superfin, igår hade han taggat ner lite och traven blev lite långsammare, han gick mer på bärkraften än med skjutkraften och jag kunde släppa på tygeln lite mer. Behöver jag säga att jag njuter av våra ridturer?

Jag lade märke till en sak igår, snart kommer all snö som ligger på taken att rasa ner. Tänk på det ni som rider ute och förbi en massa hus med snö på taken. Förra året när jag red Petter passerade vi precis grannens lada med plåttak när hela alltihopa gled ner med ett rasslande swoshljud bakom oss. Petter hoppade till och ställde alla fyra benen brett isär, beredd att fly. Nu har han lyckligtvis mognat på sig en del, och kom till den slutsatsen att flykt inte var nödvändigt, den enda snö som jagar en är väl laviner. Jag ska försöka tänka på det i år.

På kvällen hade vi filmkväll, som alla andra fredagar, vi hade hittat en ny film om zombier. Den hette Rezort och  var lite Jurassic Park fast med zombies istället för dinosaurer.... Hurra! Och snart börjar nästa säsong av Walking Dead.

Petter har fortfarande massor av energi till övers, jag gissar att det tar ett tag innan det lagt sig. Är det våren som kommer? Ridpasset igår var lite magiskt, massor av energi, 500 kilo muskler som pumpade oss framåt i perfekt takt och det var som vi satt ihop, jag skumpade inte ens i sadeln för min rumpa satt fast i Petters rygg, sammansmälta, rysningar när vi flyter genom luften som ren urkraft. Woa! När jag ville göra skolor flyttade jag bara tyngdpunkten lite, så bytte hela oss position, mäktigt och precis så man vill att det ska vara helst jämt. Nu är vi inte helt sammansmälta i allt såklart, dit är det lång väg kvar, men det är en början som jag är väldigt nöjd med och jag tror nog att käre Petter också var nöjd, som han frustade. Vi typ travade hela tiden och oj vilket påskjut han har, och energin var inte på långa vägar slut. Han var inte ens lite trött, och inte ett dugg svettig, tvärtom så busade dom rätt bra i hagen lite senare.

Igår var det då dags att besikta bil och släp, när jag kom fram och skulle anmäla mig blev det strul. Maskinen ville inte kännas vid min bokning. Dags att leta upp en människa då. När jag hittade honom var jag rätt stressad, men han tog sig tid och vi lyckades få konfirmerat att jag bokat besiktning på en helt annan station, som jag inte skulle hinna till. Suck! Han fick fram deras telefonnummer så att jag kunde ringa och avboka (får betala ändå). Sen tog han sig ännu mera tid och lyckades fixa in mig bakvägen, dvs dom klämde in mig trots att det var fullbokat, det är service det och jag var väldigt glad över att slippa åka hem i oförättat ärende.

För någon med en vaksam häst är sophämtningsdagen lite speciell. Man måste försäkra sig om att sopbilen hämtat soporna innan man rider eftersom man helst inte vill möta den på den smala vägen. Men när jag hade hoppat upp lyckades jag glömma bort det, så vi red på i trav när det helt plötsligt blev tvärnit eftersom Petter fick syn på en soptunna som stod längs vägen. Han tittade på den i tre sekunder och sen var det inga mer problem. Fortfarande väldigt pigg så det blev massor av trav. Fick besked om att sadeln är skickad från Tyskland så nu väntar jag med spänning....

Har glatt mig åt att jag har en liten näbbmus i stallet, den har inte varit så blyg utan sprungit omkring när jag varit där, nästan så att vi har snubblat på varandra.

När jag efter Petters ridtur tog ut bönan på gången hittade jag blod på henne, i ljumsken, men jag hittade inget sår. Konstigt. Sen gick vi på en kortare promenad. När hästarna var i hagen igen och jag skulle mocka hennes box hittade jag anledningen till blodet. Hon hade totalt lemlestat musen, och sen måste hon ha lagt sig på den. Den var helt platt. Bönans box är bönans box liksom. När jag vill kratsa hennes hovar i boxen så nyper hon mig i knävecken, så det händer inte så ofta längre. Hon har inget emot att gå ut på gången och få dom kratsade, men i boxen vill hon inte bli störd. Samma sak i  hagen. Det har hänt att någon av hundarna har förirrat sig in i hagen, då anfaller hon, och man håller andan att dom ska hinna ut i tid. Nej, bönan gillar inte smådjur...

Sen tog jag en promenad och hittade lite djurspår.       svårt att ta bilder på helt vitt när det börjar bli mörkt men älg och hare, och något jag inte kan identifiera, något mårdliknande?

Ni vet, låten som Kenta (dom kallar oss mods) skrev, och som publiken sjunger innan varje match (bajen). Petter hade tjuvätit dunderhonung eller nått....sist han var så där glad och bustokig var på en träning när vi hade lagt på en akademisk sadel, han var så sprattlig att jag inte ens kunde rida. Igår satt jag redan på när han blev sådär, så då hade jag inte något val, det var inte att tänka på att sitta av, eller jag tänkte på det men att faktiskt göra det var rätt omöjligt om jag inte  hade klivit av i farten då.

Vi red iväg precis som vanligt på lång tygel, sen mötte vi postbilen som han vanligtvis inte bryr sig nämnvärt om. När den passerat tog han trav och eftersom det var en lugn avspänd trav så fick han fortsätta även om det var nedförsbacke. Så vi travade hela vägen bort, när vi vände satte han på turbon, växte flera decimeter på höjden och minskade flera decimeter på längden. Krut. Han lättade lite från marken och jag lät honom trava på i ett friskt tempo. Sen kom då postbilen igen (den vänder en bit bort och kommer tillbaka samma väg) och då saktade jag av till skritt varpå Petter börjar gå på snedden med rumpan inåt vilket på Petterspråk betyder att han är busig och otålig. När postbilen är jämse oss gör Petter två språng terre a terre (kolla mamma, jag är jättestark idag, vi kan väl galoppera HELA vägen hem, SNÄLLA), men nej, är han på det humöret blir det ingen galopp eftersom han blir lite väl sprattlig då (så här i början av galoppintroduktionen). Det gäller att hitta ett lagom tempo då, går det för långsamt så känner han sig låst och börjar skutta, går det för fort faller han in i galopp och börjar skutta. Tungan rätt i mun, och det var någonstans där jag började önska att jag kunde stanna och kliva av. (Stanna, är du tokig mamma, vi som har så kul). Jag hittade i alla fall ett bra läge i traven direkt och höll oss där men åh vad han kokade inuti. Väldigt glädjande att han känner sig så stark och att han vill galoppera. I dag kanske det blir läge, jag går mycket på känslan där. Är han för glad så väntar vi. Jag var helt färdig när jag klev av, benen skakade och knasPetter travade bredvid mig en stund innan han insåg att det var avskrittning som gällde.

Igår var det så vackert, solen sken, vindstilla och -14. Perfekt underlag. Petter kändes så där toppenfin att rida, stark och villig. Han har sånt tryck i bakbenen så att man bara sitter och njuter, stadigt i formen är han också, och det är ju det vi har jobbat mest med de senaste åren, då han gärna blir tung i handen, det händer verkligen inte ofta nu. Lycka! Bönan var också helt fantastiskt duktig, jobbade på och ville och ville.

Har börjat tvinga mig att promenera varje dag (jultmatskilona), får väldigt ont i ryggen och under fötterna av att gå, men det går väl över någon gång?

    Därborta bor vi.

Nu har tygproverna kommit, alltså tyget jag ska sy en ridkjol av. Lutar mest åt den gula, men tänker invänta jackan innan jag bestämmer mig.