Att åka på dans när man bor i Jämtland är nästan ett måste, och kan man inte dansa (foxtrot) kommer man lite utanför, ja det var i alla fall skolans åsikt, och därför var det obligatoriskt att lära sig dansa på skoltid. Dans var det typ varje helg, byarna turades om, för jag kan inte minnas att det var dans på två olika ställen samtidigt, så hjorder av tonåringar och yngre vuxna åkte mellan dessa danser varje helg, för det var väl samma personer på varje dans tror jag. Eftersom man var 14-15 år och inte hade bil var det ju bra om man fick lift när det var dans längre bort än att ens föräldrar kunde skjutsa. Och så var det ju det här med hemfärden också..... Men det brukar lösa sig. Det var inte dans på vintrarna så ofta, och var man tvungen kunde man ju sova i en buske (vilket jag gjort, fast busken var en björk).

Dansen hålls i en stor lokal gärna nära skogen, med en festplats utanför lokalen och med en ganska stor parkering. Parkeringen är superviktig för det är där spriten finns. Ibland kom man inte ens in på festplatsen, eftersom man typ fastnade på parkeringen, gick mellan olika bilar, oftast var det roligare på parkeringen än på dansen. Ja, ja, ville man dansa så gjorde man det. Det var alltid levande band (dansband) och ja, dom spelade dansbandsmusik. Skulle man på toa var det bajamajor som gällde (med vissa undantag). Mellan parkeringen och dansen fanns massor av olika bänkar, stenar och dyligt där folk kunde sitta.

En kväll, vi hade varit på Torpet och inte dansat, vi hade gått runt på parkeringen och suttit på någon bänk här och där, och brorsan kunde inte riktigt gå, så som den storasyster man är började jag leta efter skjuts, men det är ju sånt man gör i förväg, så nu var alla bilar fulla, och vi skulle ju bara fem kilometer (då är det brukligt att promenera). Men brorsan kunde inte gå, så efter lite övertalning och löfte om betalning fixade jag skjuts i form av en flakmoppe. Vi baxade upp brorsan på flaket och dundrade iväg hem.

Det lyste i köksfönstret. Ops, mamma var visst vaken fortfarande. Brorsan har vaknat till lite efter den guppiga åkturen och fått massor av frisk luft blåst i ansiktet, så nu kunde han nästan stå upp.

- Nu springer du uppför trappan och går och lägger dig. Jag tar hand om morsan, sa jag.

Sen öppnade jag dörren åt honom, tackade moppeföraren så mycket och gick in efter honom. Mamma stod i hallen, brorsan spurtade uppför trappen onaturligt framåtlutad (sådär som fulla personer springer, man bara vet att dom ska ramla), i  hallen på övervåningen dröp han i golvet, gled framåt och slog omkull en blomampel. Mamma och jag sprang efter och såg han ligga på golvet med en blomma över sig, och massor av jord.

- Var  han full? frågade mamma.

- Lite... sa jag.

Men kul hade vi.......nog.

Petter började tacka nej till galopper någon gång i höstas, tror jag det var. Han hade (har lite kvar) spänningar i länden och i bogen på höger sida. Detta behandlas regelbundet och blir bättre för varje gång, men det tar tid. Och sadeln har väl inte hjälpt till direkt heller. Men på sista tiden har han känts så himla fin, välbalanserad och bärig, och han tjuvtränar ibland i hagen, det är inget nytt, men igår såg jag honom göra galoppiruetter (ja, inte ett helt varv men ändå), och dom var väldigt centrerade och jag rös i hela kroppen (jo det var rätt kallt ute också, men).

Så när vi hade tränat våra skolor i skritt och trav så tänkte jag, jag frågar i alla fall.... Det var jättefint underlag, packad snö helt utan is och elände. Petter gjorde en jättefin fattning med tanke på hur länge sedan det var, helt lugnt svävade vi fram tio-femton språng. Sen blev han lite hoppsihejsan och skyggade för en skata som hojtade i ett träd, bjöd på ökad trav kanske femtio meter, sen släppte jag ut tyglarna så han fick trava fritt.

Petter tränar samling i hagen

Det här var för många herrans år sedan, innan barnen, innan bilolyckor och sjukdomar, då jag och min gubbe var vältränade och motionerade mycket både på gym och ute i skogen. Vi bodde då i Stockholm och skulle den här dagen till ett frilufsområde i någon förort, har glömt vilken. Vi skulle springa det långa spåret, som väl var som vilket eliusspår som  helst, en upptrampad skogsstig belägen i skogen. Vi var på sluttampen och jag började bli trött i höfterna, tappade lite fart men gubben höll sin takt och var några hundra meter före mig. Då hör jag helt plötsigt hur en gubbe hoppar fram ur en buske bakom mig och börjar springa ikapp mig. Jag vrålar min gubbes namn och ökar farten (aj aj mina höfter), gubben i busken fattar att jag hörde ihop med någon och flyr till skogs igen. Men inte hade  min gubbe stannat och väntat på mig heller, nej, han hade inte ens hört att jag hade ropat efter honom, så det var ju rena turen att gubben i busken trodde det. Jag blir galen när jag tänker på det, att en del människor tror att det är ok att bara springa ikapp en tjej och göra vad de vill med....

Det var sista gången jag sprang det långa spåret, och efter det hade min gubbe fått stränga order att hålla sig i närheten, och aldrig att jag skulle jobba med musik i öronen....då hade jag aldrig hört han komma....

Såg ni månen igår?

När jag var nio-tio år tog jag olovandes bussen till Bollmora Centrum och köpte ett marsvin. Jag hade sparat ihop pengar, och en bur hade jag redan då jag haft en marsvin till låns, men som ägaren ville ha tillbaka. Mitt marsvin var helt svart med lång virvlig päls. Jag döpte han till Muffe. Det tog nog en månad innan mamma märkte att det var ett marsvin i buren och då  hade jag ju liksom bevisat att jag kunde sköta om honom helt själv, så han blev kvar. När vi flyttade upp till jämtland följde  han såklart med. Vi tränade lite trix, och han lärde sig komma på inkallning och förstod mitt kommando för att hoppa in i buren igen. Hela nian byggde jag en utebur åt honom på träslöjden och när den var klar, hade han varit sjuk några veckor, tappade balansen, så samma dag buren var klar var också Muffe klar. Mamma skjutsade mig till veterinären som gav Muffe en överdos. Graven hade jag redan grävt då det var väntat, hela vägen hem grät jag floder där jag satt med Muffe-kroppen i knät.

Mamma skulle gå in och hämta något i köket, medan jag klev ur bilen. Brorsan kom och undrade varför jag grät. "Muffe är död, sa jag, han ska begravas nu". Brorsan såg superstressad ut och väste "uppehåll morsan, jag har gömt mäsk i graven, måste hämta det innan ni begraver han". Det löste sig, han sprintade iväg till ängen och tog bort dunken, den lömska ungsnyveln, och Muffe fick sin begravning. För er som inte vet vad mäsk är. Det är vatten, jäst och socker som får jäsa. Resultatet blir nästan odrickbar alkohol, inget man tar med sig på vinprovning, men full blir man och som 15-åring var det det som var viktigt.

Vaknade igår med en liten "migränkänning", det kan lika gärna ge sig, som blossa upp, men envis som man är så red jag. Själva ridturen gick väldigt bra, vi tränade travuppgångar och lite kortare trav, vilket Petter gjorde väldigt bra. Den nya stövlarna gnisslade väldigt, Petters öron gick som en helikopter då han försökte lista ut vad det var och jag skrattade högt för det var verkligen ett störigt ljud. Men "migränkänningen" blev migrän så jag stapplade in och dog på soffan några timmar. Tog ingen medicin då jag blir så helt utslagen av den, tänkte vänta till kvällen med det då man kan "dö" ifred, men vid fem gick det inte längre. Jag tog in hästarna tidigare och gubben lovade att kvällsfodra så nu har jag varit utslagen i 12 timmar och mår rätt bra. Det blåser rejält idag så någon ridning står inte på schemat, däremot en lång promenad då julmaten lagt till några ovälkomna kilon runt magen......väldigt onödigt....

Vi är ju väldigt förtjusta i skräckfilmer, det kan ju vara lite olämpligt när man är mörkrädd men oftast går det bra...vi är ju många i huset vilket gör att man nästan aldrig är helt själv, men för några år sedan.... Vi  hade sett någon läskig film (tror det var Insidious) och sen skulle jag ut och kvällsfodra. Lampan på höloftet hade lagt av och ficklampan hade jag glömt så jag famlade mig fram och stod och öste ner hö i påsarna när jag helt plötsligt kände att jag inte var ensam, och inget såg jag. Ringde gubben och bad honom komma ut och göra mig sällskap, och jorå, han skulle komma. Så jag stod väl en stund och väntade.... men inte kom han heller. Så jag öste vidare och famlade mig därifrån när jag var klar. Då står han på gårdsplanen och väntar.... Vad hjälpte det liksom? Han kanske inte vågade gå upp? Jag har några kompisar som ser andar, och enligt dom är det många sådana på höloftet.....

Igår skulle jag hämta halm i ladan längst bort (en bit att gå) men jag hade ju ficklampan. När jag kommit in i rummet där halmen är slockande den (såklart) så där stod jag återigen och öste i becksvart mörker, men det var inte lika läskigt, jag fick focusera lite extra bara...

Vinterridstövlarna kom igår som idag ska jag rida med stil.

...Petter kunde tränsa sig själv, skulle han göra det. Han tycker att jag är så långsam, sträcker sig efter bettet och pillar in det, jag får hjälpa han lite, men matte skynda dig...nåde den som har fingrar ivägen. Kan ha att göra med moroten efteråt......

Igår var han lite mer sig själv igen, på vägen hem travade vi på lång tygel utan smygökningar, min "lilla" bärsärk... När jag hade hoppat av tränade vi lite från marken, så nu vill jag att paddocken ska tina fram... Bönan kändes också väldigt fin och jobbade bra mellan frustningarna...

Idag ska vi till veterinären och klippa klorna på alla fyra hundar, nackdelen med att bli gammal är att inte se så bra, jag törs inte klippa själv. Dessutom har alla svarta klor... har ni åkt bil med en varulv någon gång?

För igår kunde jag rida igen, det är helt sjukt vad man längtar när det blivit en paus. Nu hade det gått en och en halv vecka och i två dagar (när det var så kallt) har han proppat i sig mat, så det var en del energi där. Hade jag varit lagd åt det busiga hållet så hade han inte bangat. Vi travade ganska mycket då han behövde få ur sig massa energi, han tjuvökade hela tiden men kändes väldigt fin ändå. Snön yrde från träden....oj vad stark han är, han är verkligen cool att rida. Men nu får vi tömma lite energi några dagar innan han blir sig själv igen, underlaget är verkligen perfekt nu med massor av snö.

Drömde så konstigt....jag sov, hade en "film" framför ögonen (ja, en dröm dårå) som jag såg på, men sen slockande filmen och tittade på en svart skärm, jag blev jätteirriterad... och försökte sätta på filmen igen men det gick inte...vad drömde du inatt?