Kommer man till Stockholm från någon annan del av landet måste man stå i bostadskö, och en gång varje år (i alla fall när jag bodde där) var man tvungen att ringa till bostadsförmedlingen för att förnya sin köplats. Glömde man det tappade man sin plats i kön. Jag skojar inte när jag säger att jag tillbringade hela dagar i telefonkö. 6 timmar, inget konstigt. Man ringde upp på morgonen och blev placerad i kö, sen gick man runt med luren i örat. Man åt frukost, städade lite, kollade på teve, vattnade blommor, åt lunch, bäddade sängen, skrev listor, dubbelkollade arbetschemat... när det plötsligt svarade någon blev man så chockad...och så kom man inte ihåg vem man hade ringt till. "Vart har jag kommit?" Stod i den där kön i lite över tio år innan jag fick mitt första hands kontrakt på Åsögatan, och då accepterade jag nybyggen (dyrare hyra).

Så jag flyttade ganska ofta. Inneboende på soffan på Östermalm, hyrde ett rum i Gubbängen, hyrde ett rum i Älta, bodde i andra hand i Rågsved, hyrde ett rum i Fittja, bodde på Maria bostadshotell, hyrde en landstingslägenhet i Skärholmen, hyrde ett rum med egen ingång på Lilla Essingen, bodde på rivningskontrakt i Hornstull. När jag väl fick mitt första hands kontrakt så bodde jag bara där några år (en etta) innan jag var gift och väntade barn. Sen blev det radhus i Huddinge innan jag kom hem till Jämtland igen. Då med man och två barn.

bodde jag hos min pappa och hans fru och mina nya syskon i Västernorrland, hade precis tagit körkort och skulle vara "barnvakt" eftersom pappa och hans fru var utomlands. Dom skulle vara borta en vecka, och redan dag ett ringde min kompis och frågade om jag ville komma på fest i Stockholm....såklart! Det näst äldsta syskonet fick ta över ansvaret och jag åkte... När jag var där kände jag att jag ville stanna kvar, jag är ju uppväxt där också (från nyfödd till tolv år), och min kompis och jag har känt varandra sedan vi var två år, och några jobb fanns det inte i Västernorrland. Jag tänkte att pappa skulle tycka att det var ok med min Stockholmsresa om jag hade ett jobb att visa upp, så jag tillbringade veckan med att leta jobb. Ingen utbildning hade jag då, så jag sökte typ jobb på Marabou Mjölkchoklad (det fick jag inte). När veckan började ta slut, satte jag mig med telefonkatalogen och ringde runt till olika hotell och sökte jobb som städerska (någonstans måste man börja), fick komma på anställningsintervju och fick en anställning på Hotel Birger Jarl, överlycklig och nervös. Jag skulle få bo hos min kompis och hennes kille till en början i deras etta på Östermalm, skulle få sova på soffan....

När jag åkte hem till pappa för att packa mina kläder och berätta vad jag gjort under veckan var jag lite nervös, men han hade gjort samma sak när han var femton år, han jobbade på posten i hela sitt liv, så jag trodde inte att han hade något att invända. Han sa en så bra grej: "Glöm inte, att det inte är längre att komma tillbaks, än vad det var att åka dit". Jag blev kvar i tjugo år...

....men Petter. Sist vi var på träning stod vi mest still, och igår kunde han inte stå still.

Varje dag tränar man på att läsa av sin häst, och man blir också bättre på det ju mer man tränar. Jag är inte särskilt påläst inom Parelli men jag har snappat att han delar upp hästar i introvert personlighet och extrovert personlighet, alltså utåtagerande eller inåtagerande, och att man bemöter introverta hästar på ett sätt och extroverta på ett annat, och det känns ju vettigt för man förhåller sig ju olika till människor också beroende på hur de beter sig. Du ska inte pressa en autistisk person för hårt, lika lite som du ska göra det med en introvert häst, eller peppa upp en ADHD-person som redan ligger högt i varv. För mig är Petter rätt lätt att läsa, han är väldigt tydlig och så har jag ju tränat mig på honom i tio år. Han växlar mellan introvert och extrovert (precis som mig; jag har ju ADHD och Aspberger) Han tycker, precis som jag, att det är jobbigt med förändringar och när saker inte är som det brukar. Oftast är han extrovert, men om det plöstsligt skäller en hund från "fel ställe" så blir han introvert, och det är då han stannar för att utvärdera. Det går inte att få honom att gå fram i den situationen, det är bara att vänta tills han blir klar, då kan han gå. Är det något som kan vara/är farligt och jag beslutar mig för att vi ska vända (te x om någon fäller träd längs vägen längre fram) då får han ju bekräftat av mig att det är något läskigt och då kan det gå undan. Egentligen är vi nog för lika varandra, men då får vi och andra sidan turas om att vara modiga.

Igår skulle vi ju på träning, och skulle få tillfälle att provrida i en akademisk sadel, detta hade jag förberett honom på. Tränsade på honom och gick in i ridhuset utan sadel, gick några varv i ridhuset precis som vanligt. Och så kom då sadeln (och instruktören) in i ridhuset, redan när sadeln lades på taggade Petter till, hade inte ens tid att stå still så vi kunde spänna sadelgjorden, för han kunde verklligen inte stå still. Så jag gick med honom runt i ridhuset och kände ganska omgående att det inte skulle gå att rida honom, som ett poppande popcorn, sprängfyllt och överlycklig. Fortsatte att gå med honom men det blev bara mer och mer, han hoppade omkring och pep av lycka.

Ibland känner jag mig som en fegis (törs du inte rida din egen häst?) men jag tänker mig att jag ska byta ut ordet feg mot försiktig. Jag rider honom fem dagar i veckan, men när han är så övertaggad att han knappt går att leda.... då känns det väldigt dumt att försöka sätta sig upp....jag känner min Petter.

När sadeln togs av, andades han ut och blev lite lugnare och vi kunde gå tillbaka till boxen. Vilken urladdning! Jag var helt slut efter det där, men när jag skulle hem var han helt sig själv igen och gick lugnt på transporten. Älskar min bärsärk och skulle aldrig byta ut honom mot någon eller något!

Något annat märkligt hände, Petter och en annan häst fattade tycke för varandra, de drogs mot varandra som magneter, de till och med slickade varandra genom boxgallret, som om de vore bröder....

Normal Petter

      och Petter som bärsärk

Ja, snart är jakten över för den här säsongen. Jag går också på jakt, fast jag jagar inte älg. Alla som varit på en gård där det vistas häst eller ko vet vad jag menar. Flugor. Och dom är så äckliga! Om man vill gå och sova middag mitt på dagen....det går inte för då har man en fluga som klättrar i håret och låter i öronen. Igår kunde Petter och jag göra övningen med förvända skolor längs spåret, men bara i vänster varv då han fortfarande inte vill gå längs långsidan i höger varv, så då gjorde vi rättvända skolor också bara för att. Prövade att leda honom avsuttet längs den där långsidan och då blev han så upprörd att han försökte sticka, när inte det gick sparkade han bakut och tyckte nog att jag fattade dåligt. Så fort vi kom bort från det stället var han sig själv. Hm. Jag får se hur det går när jagarna och de döda älgarna är borta.

Igår när jag ledde Petter mot paddocken sprang där en älghund...i paddocken alltså. Eh, ja, den var fort infångad och bortförd. Jag tror ju inte att det var hästarna den var ute efter, snarare våra fyra tikar som tycker att paddocken är deras privata sandstrand (utan vatten), måste ju lukta riktigt gott där. Petter tittade extra när jägaren kom gående med kläder som gjorde att bara huvudet syntes (orange) och varför stod det en bil utanför paddocken? Han ät gräs i "rutan" och taggade ner. Det märks så väl att han har mognat, vi växer som ekipage. Han är coolare och då blir jag modigare, om han blir rädd så måste jag vara modig - ge och ta, vi hjälper varandra, men det är en process som aldrig blir klar, den pågår varje dag. Vissa dagar är bättre än andra, men det rör sig hela tiden mot något.. ett tillsammans. Ja, jag vet hur det låter, men det är så det känns och det är viktigt för mig att vi gör det tillsammans, att båda får ha åsikter och tycka. Vi är ju två. Det är inte bara jag som tycker att nu ska vi träna, för om inte Petter har någon lust den dagen så tänker jag inte tvinga honom. Jag kan pröva att göra något annat, kanske han tycker det är roligare just idag. Idag hade jag tänkt träna på förvända slutor/öppnor på spåret i skritt och trav, men Petter var så tittig (och så skällde det ju hundar överallt) så han gick mest runt och undrade om det skulle komma någon springade, han kunde inte focusera, och så ville han verkligen inte gå förbi långsidan mot jägarnas boende i höger varv (hans svaga sida). Misstänker att det luktar döda djur därifrån då det är dit dom kör de skjutna älgarna. I vänster varv gick det bra, men så är det hans starka sida. Så han fick titta en stund och sen bad jag om trav. Vi travade längs spåret (lättridning) med snett igenom där det behövdes, så att han inte behövde gå i höger varv längs den långsidan. Jag är så glad att han inte är hysterisk (som en gång i tiden), utan kan lita på oss. Han jobbade bra i traven även om vi inte kunde göra det jag hade tänkt från början. Nu är jag också säker på att sadeln sitter bättre, när jag tog bort den tjockare padden. Jag är ingen expert på nått, men jag är expert på att vara jag, och Petter är expert på att vara Petter, så vi är expert på att vara vi - och det är vad jag vill jobba på. Oss!

Vår gård har anor från 1400-talet och här och där finns små minnen från tiden förr. Varje gång jag går upp på hölogen ser jag namnteckningar, de är skrivna på takbjälkarna, de flesta är skrivna i kol, några nyare är skrivna i blyerts men jag har bara hittat två i blyerts, en daterad 1926 och jag skulle säga att den är nyast. Några är så gamla att de inte går att läsa längre trots att varje bokstav är lika stor som en A5-sida (det är ju svårt att skriva smått med kol). Jag gissar att det är pigor och drängar som skrivit sina namn däruppe. Man kan också hitta lite redskap här och där, höräfsor helt i trä till exempel. På kullen finns en gammal smedja där allt är lämnat; som att han gick på lunch och aldrig kom tillbaka. Där finns ölflaskor som inte ens är öppnade, verktyg och små trälådor. Det har även funnits en vacker åka-till-kyrkan-i -hästvagn, men sånt såldes innan vi flyttade hit, grannarna har berättat. Coolt i alla fall!

Diskmaskinen har slutat fungera och i väntan på reparatör meddelade jag mina barn (17 och 16) att de skulle få diska sina egna tallrikar efter maten till dess den är fixad. Min son hävdade att han inte tänkte äta förrän det var klart och efter att  ha diskat för hand i tre dagar är jag lite inne på hans linje; man kanske skulle sluta äta till diskmaskinen fungerar. Tänk att man blir så bekväm av sig, man diskade ju alltid för hand förut, men nu känns det övermäktigt. Låg med migrän hela dagen igår igen, inte helt oväntat då jag var iväg med bönan dagen innan, hon träffade tandläkaren (veterinär med vidareutbildning). Hon har haft lite foderinpackningar och nu har vi varit iväg varje halvår för att tömma dom, äntligen börjar det se bra ut.

En natt vår första sommar här på gården, ringde mina grannar och berättade att mina hästar sprang som hysteriska på deras äng. Det är ju inte första gången man får ett sådant samtal, att det ska vara så kul att rymma, och man är ju rätt vimsig som nyvaken, men ut då i tofflor och pyjamas, ryckte åt mig ett hundkoppel på vägen ut. Sedan traskade jag bort till ängen som ligger ungefär en halv kilometer från vårt hus. Jag hörde hur roligt mina hästar hade det där dom sprang runt, fast lite stressade var dom ju också, för är dom helt lugn så stannar dom ju och äter. Sen vet man ju inte varför dom har rymt. Blev dom rädd för något? Eller råkade någon "trilla ur" hagen och dom andra var tvungen att följa efter? Nåja. Jag har aldrig tränat på inkallning men jag vet att Petter vet vad han heter och kommer om han har lust, men det är inget man kan räkna med. Gula tokfian tänkte jag inte ens försöka med så allt hopp stod till bönan, som lystrar till "Ezme", så det var det jag ropade. EZME så högt jag kunde, och alla hästar tvärstannade när dom hörde min röst. Ezme kom direkt galloperande mot mig, tvärnitade framför mina fötter och stod still så att jag kunde lägga hundkopplet runt halsen på henne. Sen gick vi hem i samlad flock, och jag kan lova att jag sträckte lite extra på mig, och att bönan fick massor av beröm.

Folk som inte rider tänker ju inte alls som oss hästjejer/tanter. Gubben tyckte det var en utmärkt idé att klippa gräset med åkergräsklipparen precis när jag skulle rida Petter. Och var klipper han då? Men självklart precis vid paddocken. Det fortsätter att gå bättre att rida Petter i paddocken, vågar man hoppas? Vi tränade på att göra små serpentiner med bara tramp i stigbygeln (vikthjälp) längs långsidan, och lite skolor på spåret, gjorde skolorna även i trav och så länge vi är på spåret går det bra. Diagonalslutor är svårt i trav, vi får träna vidare på det. Det ska bli spännande när jag får tillfälle att prova en akademisk sadel på honom. Tyvärr blev ridturen mycket kortare än vad jag tänkt, då gubben kom farande på gräsklipparen å skrek att bönan hade rymt. Det var mitt fel för jag hade glömt att låsa nedre låset på boxdörren. Det övre låset pillar hon upp på nolltid, men det nedre når hon inte (om jag nu kommer ihåg att låsa det). Hon är lurig den där bönan. Hon kan öppna hagar också, och grindar. Nu har vi trästaket och trägrind....När hon var tre kröp hon under grinden, men det tror jag inte att hon kan nu. Fick planera om lite eftersom gräsklipparen var på G, vill inte rida Artur med den i närheten, han är lite för hetsig tycker ja. Så han fick vila, då jag är alldeles för trött för att rida på eftermiddagen eller kvällen.

Kollade på en skräckfilm här om dagen, visade sig vara en riktig B-rulle. Det vet man ganska omgående när skådespelarna börjar prata/röra sig och man bara vet att dom är porrskådisar egentligen....och när hon som spelar hans dotter är lika gammal som han som spelar pappan. Skäms på casting-folket! Men det är underhållande även om man sällan orkar kolla klart på hela filmen.