När vi flyttade hit spökade det rätt mycket, så mycket att vi tog hit ett medium. Hon fick bland annat kontakt med min farfar, som berättade att Petter hade ont i en tand. Ja, och då måste man ju åka och kolla upp det. Och det var ju tur att jag gjorde det. Vargtänderna togs ju ut innan jag började rida honom, men då upptäcktes inget konstigt. MEN han saknar en tand, vilket gör att motsvarande tand uppe inte har något att nötas mot. Det gör alltså att den tanden bara växer och växer och växer. När jag åkte in för att kontrollera detta var det på håret. Så nu måste jag åka in med honom två gånger om året för att slipa ner den där tanden.

I början var det väldigt jobbigt eftersom Petter ogillar sprutor och annat som gör ont, gick inte ens att vaccinera honom ordentligt.  Men igår.... Han gick till och med in i undersökningsspiltan och ställde upp sig själv, stod blickstilla när han fick sitt lugnande/smärtstillande, promenerade bort till behandlingsstället och placerade sig framför bommen, lade upp huvudet på den.. I övrigt har han en helt perfekt mun, inga andra problem, slemhinnorna är väldigt fina. Fick veta att veterinären brukar ha Petter som exempel när hon pratar om hästar som har haft jobbigt med veterinärbesöken, men som inte längre har det. När undersökningen är klar stapplar han ut med bestämda steg.

Min sällskapsdam var inte lika väluppfostrad..på vägen dit pratade hon (jobb) i telefonen och på vägen hem låg hon och sov :). Jag vill gärna ha med någon när jag ska köra Petter längre sträckor...tänk om det händer något och man måste lasta ur mitt på vägen.... (mardröm). Med bönan och Artur känns det tryggare, men med Petter vill jag ha hjälp om det skulle hända. Ja, ja, hade det hänt något så hade nog sällskapsdamen vaknat till, men hon fick fortsätta sova eftersom hon inte ens snarkade.

Red i paddocken igen, Petter glänste. Vi red en övning där man börjar på spåret med öppna, gör en volt och går ut i sluta på spåret,  halvt igenom och diagonalsluta. Vi gjorde övningen även i trav den här gången och han var bara bäst. Han byter mellan öppnor och slutor på ett steg, även om diagonalslutorna är trixiga så gör han dem. Övning ger färdighet. Eftersom  han var så duktig höll vi det kort, sen fick han äta gräs. När det var Arturs tur började bonden köra traktor en halvmeter från banan, så jag lade ner det. Vill gärna överleva träningspassen. Tänkte att jag tar honom och bönan på kvällen istället.

När kvällen kom var jag så himla trött, så det blev en vilodag istället....ja så kan det bli.

Förr i tiden tröskade man för  hand. Fatta vilket jobb!

Var några och tjugo år när jag och min kompis åkte till Irland för att bila runt på den vackraste ön jag vet. Naturligtvis träffade jag en kille längs vägen. Vi brevväxlade i ett år, sedan kom han till Sverige och hälsade på. Året efter var det min tur att åka till honom. Han skulle möta mig på flygplatsen i Dublin, detta var då innan mobiltelefoner och internet... Jag hade en känsla i magen redan på planet, men det var ju inget jag kunde göra något åt. Planet landade, jag klev av och kom ut. Han var inte där! Suck! Jag väntade väl någon timme med paniken krypande, men jag visste redan att han inte skulle dyka upp. Han hade ingen telefon, de gånger vi pratat på telefon hade han ringt collect call från den lokala puben. Ja, vad gör man då? Man kan ju inte bara bryta ihop och ta nästa plan hem igen, så jag morskade upp mig, steg på bussen mot Dublin och åkte. Ja, jag hade ju hans adress men jag hade verkligen inga planer på att åka dit (i en annan del av landet). Kunde han inte komma och möta mig så fick det vara. När vi kom till Dublin försökte jag känna igen mig, till slut gjorde jag det, och då sa jag till busschauffören att jag ville stiga av. "Är du säker, frågade han, det här är ett dåligt område." Ja, jag var säker. Klev av och ba, vad ska jag göra nu då? Budgeten tillät inte någon hotellvistelse, då planen ju varit en helt annan, men ett B&B kanske? Hittade ett ställe där de hade ett "hotel", våningssängar i ett stort rum, man sover alltså tillsammans med kanske trettio andra. Men det var billigt. Nackdelen var att man inte fick vara där från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen, så på dagarna drällde jag runt i stan, åt lunch i parken, strosade i affärer och så. Lärde känna de som jobbade där jag bodde och då hängde jag med dem när de åt middag, spelade biljard, kollade på videofilmer. Ibland hängde jag med "backpackers" när de gick ut på puben. De flesta som sov där var "backpackers". Så det löste sig, jag var där mina två planerade veckor även om det jag gjorde där inte alls var planerat. När jag kom hem fick jag en förklaring, en jag inte köpte!

När jag gick in i ett av förråden, som jag går in i flera gånger i månaden, såg jag några nya namnteckningar som jag inte lagt märke till förut. Jag tycker det är så coolt att de som jobbat här på gården har skrivit sina namn på väggen. De flesta tillhör män, men några kvinnor fanns det också. Det i särklass vanligaste namnet är Nils, precis som min son heter, eller så var den där Nils 18-1900-talets graffiti-kluddare. Den äldst daterade namnteckningen är från 1889 och den är i blyerts, undrar hur gamla namnteckningarna i kol är?

Igår red jag i paddocken. Artur var först ut, men honom joggade jag bara runt i skritt och trav, tränade på svängar med vikthjälper, gjorde några volter och några travuppgångar.

Petter är mycket bättre att rida inhägnat nu, igår kunde han återigen gå i höger varv på borte långsidan, antar att de döda älgarna är borta nu... Det satt några i en båt precis nedanför oss, det hördes väldigt väl när de pratade...inga hemligheter här. Ja, han tittade lite men sen var det lugnt. Vi gjorde lite skolor på spåret i trav (hela långsidor), jätteduktig! Sen tränade vi lite på enhandsfattningen runt tunnorna och det gick riktigt bra, kom åt en av tunnorna med min fot och trodde att den skulle välta (hu) men det gjorde den inte. Sen ställde vi upp oss bredvid repgrinden (måste ju börja någonstans).

Bönan har varit stingslig ett bra tag nu, kan man fastna i en brunst? Hon är sur på gången när man ska borsta, men så fort vi kommer ut så är det lugnt (eller är det?), vill inte pressa för hårt när jag vet att hon är extra känslig. Vi gjorde lite groundwork i paddocken, och nu har hon verkligen fattat slutan, och vill bara göra slutor...

...gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det kan ju vara "spännande" att åka iväg med unga oruttinerade hästar. Eller inte. Ja, vi packade in Artur i transporten. "Ha så kul" sa gubben. Nej, kul är det inte ännu, men det kommer väl med tiden. Nervöst och oroligt är det. Man vet inte riktigt hur han ska reagera eftersom vi som team är så nya, vi känner inte varandra i ridningen/träningen ännu och allt är nytt för Artur.

Vi byggde banan och började med att gå den till fots, sen blev Artur rädd för en av hästarna, triggade igång ordentligt, kände bara för att gråta och gå därifrån, men vad skulle vi lära oss av det, så jag fortsatte att gå med honom. Han har ju inte lika mycket krut under hovarna som Petter, är mindre och mer lätthanterlig, så jag var inte svårövertalad när instruktören peppade mig och erbjöd sig att leda honom (tack). När jag kom upp i sadeln tyckte han att det var en bra idé att sparka lite bakut för att släppa på spänningarna, men inga våldsamheter. Man måste träna på att åka och träna också, för banan hoppade vi över där och då. Efter en stund skrittade vi utan ledare och focus låg på att få honom avslappnad genom att svänga mycket så att han focuserade på mig och inte på den där hästen. Vi travade rätt mycket också för att han skulle bli lite trött. Kan bli mycket energi i en spänd ungponny. I slutet av passet travade vi slalom-stationen och tog oss över bron helt utan assistans. Kanske borde börja med knyppling.....

.. kom det två medelålders gubbar, de hade med sig ett täcke som de bredde ut på golvet, det tyckte hundarna var jättespännande, var det dags att vila? Gubbarna låg där och krälade i ungefär trettio minuter, och hundarna hjälpte till, ja utom Iris då som är misstänksam mot nya människor. Jag hjälpte också till lite, fast stående på knä. Så nu har vi en fungerande diskmaskin igen! Pumpen hade lagt av, fyra månader efter köpet. Innan gubbarna åkte kom vi ihåg att hämta Arwen i deras bil, Arwen går ALLTID in i bilar/husbilar...ja allt som har en öppning...

På kvällen i soffan kom min lilla hund och ville pussas....vad har du rullat dig i, tänkte jag, för det luktade riktigt illa...tills jag såg att hon varit i kattlådan och hämtat...ja vi kan kalla det godsaker...men ni vet vad det var. Usch!

Sen kommer dottern med en handduk över håret och meddelar glatt att hon snott mina frukostägg och gjort en hårinpackning med dom, får se vad jag hittar på att äta istället.

Petter igår var typ magisk. Avslappnad (även om han var på sin vakt) igen och jag testade att rida på enhandsfattning. Det går väl lättast om man rider på stångbett och har lärt in trängande tygeltag innan, men Petter fixade det ändå (på tvådelat baucherbett). Jag hade lång tygel också, men han gjorde öppnor/slutor och diagonalslutor i skritt. En vacker dag kanske det går i trav också, men där red jag på två händer. Fick till en jättefin kort trav med huvudet på plats och det är inte så ofta det har hänt förut, men det kommer mer och mer.

Och Artur.... Oj, vad pigg han var igår!

Bönan fick gå en kort promenad och äta lite gräs, det gillar hon, men Artur brukar stå och skrika efter henne när vi går någonstans.

Man kan få känna sig deppig ibland, så länge det inte tar över, så länge man inte ger upp. Det ingår. Alla dagar är inte underbara och så får det vara. Tänk om allt gick precis som vi ville och om vi aldrig behövde kämpa för något. Jag tror på att kämpa, jag tror att det skapar karaktär. När det går "ont" kan man behöva en kort paus, kanske bara en dag, kanske mer. Under pausen kan man titta tillbaka i backspegeln. Vad har blivit bättre? Förmodligen mycket mer än du tror, och vad behöver man öva vidare på? Bryt ihop, kom igen! Det finns en teckning av en målbild på nätet, men den hittade jag inte så jag gjorde en egen (inte lika bra, men man fattar).

Det går ju aldrig bara spikrakt uppåt, det hör till med bakslag, upprepningar och nedåtgångar. Igår när jag var lite deppig gick jag tillbaka och tänkte.....hur såg det ut för ett år sedan?

Petter: Krullade ihop sig mest jämt och gick mycket på fart, sladdade i volter och tog inte förhållningar jättebra. Nu: Han har blivit stadigare i formen och krullar ihop nästan enbart i paddock/ridhus, när han inte hänger sig kan vi göra runda fina volter. Diagonalslutorna har blivit stadigare, och jag rider ofta med lösa tyglar och enbart säteshjälp. Igår gjorde vi diagonalslutor (som jag var jättenöjd med) i trav. Hurra för oss!

Artur: Jamen han var ju inte ens inriden för ett år sedan, så där måste jag klappa mig axeln, nu rider vi ut själva. Vi har varit på träning i AR och WE. Igår red jag bettlöst och han lyssnar jättebra på säteshjälpen.Återigen; Hurra för oss!

Bönan: Den riktiga utmaningen! Jag rider ju fortfarande inte (om jag inte har någon som leder, vilket jag inte haft sedan innan sommaren), men vi jobbar från marken och tränar på att gå hemifrån. Vår kontakt har blivit stadigt bättre, hon tar "jobb" med en bättre inställning och samarbetar med mig. Hurra hurra!

Känner mig rätt omotiverad till det mesta just nu. Det känns som att man bara gör samma sak hela tiden, att ingenting utvecklas eller blir bättre. Hösten är här, det är mörkt när jag vaknar, Petters energinivå går upp ett snäpp och katterna börjar vara inne mer (tömma kattlådor).

Petter har varit spänd den här veckan, första dagen kunde han inte alls gå bortåt, kanske trodde  han att jägarna var kvar... så jag ledde honom bort, då blir han modigare. Ibland undrar jag vad grannarna tänker när jag går förbi deras gårdar. "Varför har hon ens häst? Hon rider ju aldrig, hon bara går med dom." Inte för att jag faktiskt bryr mig, men för att det är roligt att tänka så. Alla skratt är välkomna. Sen när vi skulle hem hoppade jag upp och då kan man ju gå, när man ska hem. Men spänd och hade lite bråttom, som om någon jagade honom, eld i baken. Ibland känns det som att det går så sakta framåt att vi inte ens tar oss framåt, trots att jag vet att vi gör det. Det har hänt mycket det senaste året, men..... Jag är ju lite otålig av mig också och skulle väl gärna ha börjat med piaff vid det här laget haha... Man måste få ha sådana perioder, det  hör till, men det är inte så roligt när man funderar på att sälja alla hästarna, barnen och ja, allt. Gubben kan väl flytta ut i skogen till den där kojan han gillar så mycket.

Artur har vilat under älgjakten, och den här veckan har jag longerat (trött och ville knappt trava) första dagen. Andra dagen (igår) tog vi........ en promenad! Vill inte gärna sätta mig upp på en fyraåring som har vilat en hel vecka. Ibland tänker jag att mina hästar aldrig får någon miljöträning, men det är ju inte sant. Varje gång vi går förbi gårdarna får dom miljöträning. En granne odlar jättefina blommor, och har dekorerat trädgården med allehanda fågelskrämmor. Dom blåser i vinden, är färgglada och riktiga hästmonster. Igår blev Artur rädd för deras båt som dom lagt upp och ner bredvid vägen... Det kan inte vara lätt att vara häst. De andra grannarna eldade i en tunna... och fåren... och traktorerna....och alla fåglar som bara flyger upp ur dikena.... Idag hade jag tänkt att rida honom.